Det handlar om människor – inte så kallade naturvärden!

Jag hoppas att riksdag och regering, och statens tjänstemän ute i landet, så snart som möjligt tar till sig att skydd av skog är en fråga om människors väl och ve – inte i första hand en fråga om rödlistor, miljömål eller statistik.

Jag träffar ofta de människor som ”staten”, det vill säga regeringen och dess myndigheter, utsett till att bära konsekvenserna av 1900-talets skogspolitik. Skräckexempel och tragedier staplas på varandra. Inte sällan är det människor som aldrig haft möjlighet att lägga pengar på hög, men som sparat sitt skogskapital för att kunna använda det på ålderns höst.

För dessa är det inget annat än en livstragedi när ”staten” använder sig av art- och habitatskyddsförordningen, regelverket kring fjällnära skog eller nyckelbiotopsstämpeln, för att slå sönder drömmarna om en trygg ålderdom.

Ministrar, eller tjänstemän på exempelvis Skogsstyrelsen, som försöker att prata bort detta genom att tala om att det är förhållandevis få som drabbas, måste ha en mycket begränsad inlevelseförmåga. Detsamma gäller de brett leende fälttjänstemän från myndigheten som mekaniskt upprepar att ”nyckelbiotop är inget avverkningsförbud”.

Just Skogsstyrelsen är en del av ”staten” och tjänstemännen hävdar i kontakten med ledsna skogsägare allt som oftast att de bara utför det uppdrag som de fått av riksdag och regering. De glömmer då medvetet bort att de själva bär ansvaret för att vissa typer av skogsmiljöer är sällsynta i dagens skogslandskap. Det var ju faktiskt ”staten” med Skogsstyrelsen i spetsen som under 1900-talet bedrev en fullständig klappjakt på den typ av skogar som vi idag har brist på. Skogsägarna skulle på den tiden medelst såväl bidrag som hot om vite förmås att avverka sina äldre skogar – ofta just den typ av skogar som idag registreras som skyddsvärda…

Dagens politiker och myndighetstjänstemän bortser från att det var de själva, eller deras föregångare, som drev fram de miljöproblem som finns i den svenska skogen. Istället pratar man gärna om skogsägarnas eget ansvar och det så kallade sektorsansvaret. Det faktum att de svenska skogsägarna redan, på frivillig väg, undantagit mer skog än vad staten förmått att skydda med skattepengar, vill man inte heller riktigt ta till sig.

De svenska skogsägarna har alltid lydigt levererat det staten/samhället har önskat. Under 1900-talet handlade det främst om växtliga, väl producerande skogar, råvara till industri och exportintäkter och underlag till den välfärd som vi alla behöver. Sedan skogspolitiken omfamnade även miljöperspektivet i början på 1990-talet har de svenska skogsägarna levererat frivilliga avsättningar, dramatiskt ökad miljöhänsyn vid avverkningar, mer död ved, fler gamla träd, en ökad andel lövträd, med mera. Ett snabbt och tydligt resultat är att de skogslevande fåglarnas populationer överlag utvecklats positivt sedan miljöfrågorna vann gehör i skogsägarkåren.

I januari 2018 berättar miljöministern för Riksdagen att markägare som drabbas när staten inskränker deras möjligheter till skogsbruk, inte ska räkna med att få ersättning för detta, eftersom ”det skulle innebära att posten för markersättningar i den statliga budgeten skulle be-höva ökas enormt mycket”.

Kortversionen av Svensk skogshistoria från 1903 ser alltså ut så här:

  1. Först driver staten, med Skogsstyrelsen som verkställande myndighet, en politik som går ut på att skogsägarna ska avverka all äldre skog som växer långsamt och ersätta denna med växtliga ungskogar.
  2. Så småningom upptäcker någon att gammelskogen blivit ovanlig. Då försöker staten på olika sätt att hindra de skogsägare som låtit sina skogar bli gamla från att bruka dessa.
  3. Eftersom miljöministerns aptit på att undanta skog från skogsbruk är större än hennes finansiella resurser, gör ”staten” vad den kan för att slippa ta de miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av punkten 1.

Om statens politik under 1900-talet gav oönskade miljöeffekter, är det de som beslutade och drev igenom politiken som ska ta ansvar för detta. När de försöker att skjuta över skulden, och bördan, på andra förbrukas förtroendet rasande fort.

2018-03-09