Samverkan är effektivare och roligare än slagsmål!

Samverkan är effektivare och roligare än slagsmål!

Människor vill i allmänhet göra rätt saker, bidra till samhället och värna miljön. De brukar, om de kan, även göra det som gynnar dem ekonomiskt och undvika det som tydligt missgynnar dem.

Det är därför ingen vågad gissning att skogsägare hellre låter sin skog utveckla mer biologisk mångfald, om de premieras för detta. På samma grund kommer många skogsägare att ”klippa” sina bestånd så snart de nått lägsta slutavverkningsålder, om stora naturvärden utgör en risk.

Skogsägarna har hittills infriat samhällets förväntningar. Det märktes tydligt under 1900-talet då politik, lagstiftning och myndigheter samverkade för att gamla skogar som under 1800-talet huggits sönder i jakten på sågtimmer, skulle avverkas och ersättas med växtliga ungskogar. Ambitionerna infriades med stora positiva effekter på samhällsekonomin och mindre positiv inverkan på den biologiska mångfalden.

Grunden i den svenska skogspolitiken är numera principen om ”frihet under ansvar”. Sedan det myndighetsstyrda, ensidiga produktionsskogsbruket övergavs i början av 1990-talet, har vi kunnat se en positiv utveckling av bland annat detaljhänsyn vid avverkning, frivilligt skydd av skog, lövträd, gamla träd, skogslevande fåglar och andra faktorer som är viktiga för biologisk mångfald.

I arbetet med att nu stärka den biologiska mångfalden ytterligare, skulle myndigheterna kunnat vidareutveckla den gamla, lyckosamma, kombinationen av rådgivning och ekonomisk stimulans till skogsägare som levererar det samhället beställer. Om samhället idag ser mångfald som viktigare än exportintäkter och underlag till välfärden, så bör prissättningen till skogsägarna ändras!

Istället löper nu skogsägare som inte slaviskt följde myndigheternas anvisningar att avverka ”äldre skog med låg tillväxt” risk att straffas när det finns höga naturvärden i den skog de sparat.

De pengar regeringen anslår till skydd av skog räcker inte på långa vägar för att ersätta markägarna för de arealer som Skogsstyrelsens och Länsstyrelsernas tjänstemän tycker är skyddsvärda. Än mindre räcker pengarna till för de arealer som den ideella naturvården önskar sig.

Skogsstyrelsen har i delar av landet försökt att lösa skillnaden mellan ambitionen att spara skog, och tilldelningen av pengar, genom att registrera stora delar av den avverkningsmogna skogen som nyckelbiotoper. Detta har man gjort med vetskapen om att skogen då inte kan avverkas, eftersom köparna av massaved för 25 år sedan lovade att inte använda råvara från nyckelbiotoper. (När detta skrevs in i standarden för FSC miljöcertifierat skogsbruk trodde ingen att tusentals hektar skogsmark i ett och samma landskap skulle kunna bedömas som nyckelbiotop.)

Skogsstyrelsen säger till sitt försvar att ”vi samlar bara in information om skogen, det är certifieringen som skapar problem för skogsägarna”. Detta är ett ihåligt svar eftersom myndigheten dels länge agerat utan uppdrag att registrera nyckelbiotoper, dels har egna riktlinjer som säger att nyckelbiotoper inte ska brukas.

Det är nu en tidsfråga innan det dyker upp aktörer som åtar sig att avverka nyckelbiotoper och ordna avsättning av råvaran på något sätt. Efterfrågan på sådana tjänster finns bland många skogsägare som sett sin pension gå upp i rök, eller som känner sig illa behandlade av att skattefinansierade inventerare tvingar dem att ta banklån för att renovera huset.

Vad är det som hindrar Skogs- och Länsstyrelser från att tydligt ta ställning för den beslutade skogspolitiken, lyfta fram de positiva effekterna av denna, och öppet arbeta för en modell där skogsägare stimuleras till att producera ännu mer biologisk mångfald? De kunde till och med öppet ta ställning för den grundlagsfästa äganderätten, och ta bort nyckelbiotopsstämpeln från skog som de själva anser inte ska prioriteras för inlösen. Då skulle frågan om resurser för skydd av skog hänskjutas dit den hör hemma, till riksdag och regering. Samtidigt skulle respekten för myndigheternas agerande återupprättas hos skogsägarkåren, och miljöarbetet i skogen ta stora kliv framåt.

Samverkan är både effektivare och roligare än slagsmål.

Rolf Edström